Linus Nygren som är ortopedingenjör på SÄS skriver:
På försommaren -08 fick jag ett samtal från Jan-Åke Thorell, Ulricehamn. Han och hans hustru, Britt, driver ett projekt för att hjälpa föräldralösa barn i Voi, Kenya. Barn vars föräldrar har dött i sviterna av HIV/Aids.
Barnen bor hos vårdnadshavare, vanligtvis någon släkting, men får stöd via projektet med det basala: mat, kläder, sovmadrass, moskitnät, skolgång, medicin etc.
Samtalet som jag fick gällde ett av de äldre ”barnen" i programmet, en ung kvinna som heter Carlos. Hon bor hos sin moster i utkanten av en by som heter Kisimenye, en timmes resa utanför Voi. Hon lider av epilepsi och hennes skolgång har varit obefintlig (undervisningen är kostnadsfri, men material och uniformer kostar).
Hon kan inte mycket swahili och ingen engelska så det är svårt med kommunikation. Periodvis har hon haft dagliga epilepsianfall och vid ett av dessa föll hon i elden och skadade benet så hårt at det var tvunget att amputeras strax nedanför knäet.
Frågan till mig blev om jag kunde göra en protes. Svaret blev ”ja”. Med hjälp av några foton och mått kunde jag tillverka en protes. Normalt görs en protes efter en avgjutning av stump och modellframtagning. Här var det inte möjligt. Ytterligare en svårighet är att stumpen är väldigt kort, vilket gör att det ”vanliga” konceptet för protestillverkning inte fungerar. Men resultatet blev ändå acceptabelt.
Ortopedteknik ställde upp med lokaler, verktyg och förbrukningsmaterial. I största möjliga mån användes begagnade prylar som rekonditionerades. Några komponenter behövde köpas bl a en fot, vilka betalades av projektet.
I september åkte Jan-Åke ner till Kenya. Han fick med sig protesen och en snabbkurs i proteskunskap. Dagen efter att han kommit ner så fick jag ett mail och en länk till youtube, där hade han lagt ut en liten film när Carlos tar sina första steg med protesen. Häftig känsla att se att det fungerade!!
I februari -09 fick jag möjlighet att åka ner och träffa ”min patient”. En ung kvinna som har ett betagande leende, när hon väl ler. Vi fick kommunicera med hjälp av de lokala medarbetarna samt teckenspråk. Protesen fick sig en justering också.
De som hållit kontakt med Carlos och följt henne de senaste åren säger att hon blivit mer utåtriktad. De första gångerna som de träffade henne är ca 6 år sedan och då höll hon sig för sig själv.
Efter en tid så svarade hon på tilltal och på en fråga om vad hon önskade sig mest blev svaret: ”Ett mål mat om dagen och en madrass att sova på.” Det visade sig att hon sov direkt på lergolvet hemma i hyddan.
Idag har hon gått sitt första år på en internatskola i Mombasa. Under det året har hon läst in 2 årskurser och trivs bra. På skolan har hon en egen säng, hon får mat, mediciner, läkarvård och undervisning.
